Tömma ett själv med text.Beata Berggren

[Den här texten framfördes första gången på en tillställning för live-kritik som OEI annordnade på Rönnells i Stockholm. Mara Lee och jag recenserade samma bok, Beata Berggrens Det ligger något i vad man säger (OEI EDITÖR 2010). Sedan publicerades texten i Suppelment till OEI nr51/2010. Texten är något lite korrigerad här.]

 

Under läsningen av Beata Berggrens bok slogs jag av att det var ett performance jag läste. Inte en text om performance, inte en text för ett performance, en performance i text. Det som fick mig att gå vidare med den här upplevelsen var inte enbart det att hon, som jag senare lärde, också är performancekonstnär och att vissa stycken ur boken hade använts i performanceföreställningar. Min beslutsamhet att undersöka det performativa i boken kom sig av någonting helt annat, nämligen av att läsningen ledde fram till en stark erfarenhet av någonting jag dittills varit väldigt okänslig och ointresserad av: döden. Det som motiverad mig var tanken att en ny estetisk erfarenhet (av döden) måste ha producerats av för mig nya medel (textuell performance).

Detta textuella performance verkar äga rum i relationen mellan ett visst läsningens subjekt och läsarens kropp, som fungerar som en extern del av verket. Den relation upprättas som en scen, på vilken någon gång subjekt och kropp dras samman i en händelse, som jag erfor som döden själv.

Här ska jag bara ta upp hur det här mediet eller scenen uppstår i Berggrens Det ligger något i vad man säger genom lyfta fram några beröringspunkter mellan den boken och traditionell performancekonst. Själva händelsen, döden, lämnar jag däremot åt varje läsare att själv utröna.

Den första aspekten är givetvis själva performativiteten. Den ska ju ursprungligen bestå i någon form av självrefererande språkhandling som lyfter fram sig själv såsom handling, i motsats till ett beskrivande språkbruk. När man säger ”jag lovar” gör man någonting utöver att förutsäga framtiden, man tar på sig ansvaret för den. I konsten kom det där in i form av att man t ex. pratade om det man gjorde medan man pratade, att man både visade och berättade samtidigt. I John Cages tidiga föreläsningar om experimentell musik, talade han så att säga i enlighet med det han talade om: handlade det om 3/8-takt talade han i 3/8-takt. Han ville alltså inte bara tala om, utan tala fram det omtalade: göra det han sa samtidigt som han sa det. Richard Schechner har sammanfattat det performativa inslaget i performancekonsten med formeln ”showing doing”, påvisa det man gör medan man gör det. Det ger i sin torftighet ändå en ganska bra fingervisning om vad det handlar om. Man kan ju tänka på en föreställning av Vito Acconci, ursprungligen poet, senare performancekonstnär; genom att kliva upp och ned från en stol, om och om igen, isolerade han en handling från alla handlingssammanhang, så att den blev självrefererande och bara visade ett görande vars drivkrafter förblir dunkla. ”Relevant action”, sa Cage, är ”intentionally purposeless”.1 Handlingen är någonting som själv är, utan att behöva leda till någonting – det är vad som visas i ett performance tack vare det performativa självrefererandet. När det informativa byts ut mot det performativa isoleras handlingen och det som tidigare var en handling med ett mål utanför sig själv ersätts av en handling som är självändamål.

Givetvis har det ofta förekommit performativitet i litteraturen också, nästan i överflöd (precis som det i dag är ett ganska överutnyttjat, närmast akademiskt medel i konsten). Typexemplet är att berättarna påpekar att de skriver och att de samtidigt pekar på att det minsann skrivs och pekas här, samtidigt. Det blir ofta lite hurtigt, lite teatersport över det. Det är inte alls Berggrens strategi. Nej, i hennes bok är författaren faktiskt frånvarande. Det är nog så överraskande! Istället förs performativitetens uppgift över på läsaren. ”Hur ser ni ut när ni läser?” (s 31), blicken riktas mot läsandet, läsaren. Jag läser alltså och jag läser att jag läser. Berggren är inte ute efter den typ av självmedvetenhet som skulle kunna ge material till en läsningens antropologi, hon är inte ute efter de kulturella betingelserna för läsandet (fåtölj, bibliotek, med eller utan dryck, i sängen innan man somnar osv). Om läsaren bara skulle studera sig själv som ett psyko-socialt subjekt (medelålders, medelklass, medelvit, fantasilös osv.) vore det inte så intressant. Men det är inte en sådan text. När den där självreferensen knyts till det performativa, uppmanas läsaren titta på sig själv som en del av texten eftersom det är läsningen själv ska upprätta jaget, skapa läsaren. ”Det är under läsningen något ska hända med er, eller med någon annan.” (31) ”Eller med någon annan” – om något ska hända med någon annan när jag läser, tyst, ja då är det naturligtvis jag som omvandlas, jag som är en annan, som inte är där. Det är ensamt. Man är inte sig själv när man läser. Dubbel evakuering av texten, från författarens sida, och från läsarens. Kvar är texten, som ett initialtillstånd och läsningen börjar med ingenting annat. ”Det finns inget före läsningen” (32) säger en karaktär i boken. Det gäller för det här verket.

Det här syns rätt tydligt i en ”läsövning” som några karaktärer gör:

”MARIA: ‘Jag har fått den första meningen.’

STEN: ‘Hanrej läser: Jag får läsa den andra meningen.’

HANREJ: ‘Jag får läsa den andra meningen.’”

Självreferens och produktion i ett; en förskjutning sker, replik för replik, subjektet förskjuts – i andra repliken från Sten till Hanrej – för att återkomma i tredje repliken, där delar av den andra repliken upprepas, och andra delar inkarneras. Det är i den begynnande läsningen det sker.

Hur blev jag, läsaren, ensam? Det vill säga: hur slutade jag att vara ett psyko-socialt subjekt när jag började läsa? Så här: texten utesluter förkunskaper, igenkänning, kopplingar till egna erfarenheter, bekräftande av gemensamma värden och mål osv. Kopplingen mellan läsaren och dennes förflutna – precis som mellan läsaren och den som talar, faktiskt – utesluts av själva den stillösa svadan hos den som för ögonblicket talar i boken. Pratet börjar någonstans, men sen glider det iväg, gör märkliga avvikelser, går inte att följa annat än steg för steg. Men stegen kan inte kopplas ihop bakåt, de går bara framåt. Vid en viss punkt säger sig läsaren att, nej, nu kan jag inte sammanfatta vad jag nyss har läst, jag kan bara läsa det en gång till, upprepa det. [Tillägg 2015: Jag läste inte upp texten innantill, utan pratade på med hjälp av stödord, men ungefär vid den här punkten började publiken protestera och, ja, yttra sig, och jag blev tvungen att påpeka för dem att allt jag nyss hade sagt var odelat positivt. Då lugnade de sig.] På så sätt är man hela tiden i början, utan förflutet som hänger samman med nuet, och kan därför inte använda sig av sin förhistoria heller. Och de här avvikelserna kommer inte av några inspirerade infall, som ju skulle uttrycka en karaktär eller en främmande intelligens, kanske en upphovsman eller ett fylligt subjekt i texten, nej de kommer av frånvaron av styrning, frånvaro av motstånd och på förslag av tvetydigheter i språket, när ett uttryck kan accepteras i två olika betydelser och bägge utvecklas åt olika håll eller om vartannat. Texten är naken. Texten är då inte bara utan författare, utan också utan en omhändertagande, ifyllande, interaktiv eller medskapande läsare – man associerar inte, fantiserar inte, ger inte färg och erfarenhet åt den här texten, man läser den bara. Och tänker på vad som sker i läsningen.

Vem är jag då när allt tagits ifrån mig som läsare? Jag är den i vilken läsningen sker och i vilken någon säger ‘jag’. Det är en hel del det. Men jaget i boken verkar befinna sig i samma belägenhet som läsaren : ”Ja. Jag säger: Ja/ det är/jag/läraren/flickorna/eleverna/Amanda/

galleristerna/konstnären/ [osv…]/den viktigaste personen i världen.” (8)

Jaget är också övergivet inifrån, så att säga, det är inte ett subjekt i betydelsen av att vara inre princip för sina (tal)handlingar: jaget pratar och handlar till synes utan motiv, utan mål, utan att uttrycka någon karaktär, kort sagt: utan insida. Även denna strategi tillhör performancekonsten. Laurie Anderson har berättat att hon en gång jobbade med skådespelare. Det funkade inte alls. De frågade hela tiden efter karaktärernas bakgrund, deras motiv, deras avsikter och målsättningar. Anderson stod oförstående inför det hela. Karaktärerna gör bara, de bara finns till, lever och gör det de gör. Mer ”personlighet” eller karaktär än så har de inte. De är, de gör – det skulle ha kunnat vara vem som helst. Berggrens figurer är också obestämda utifrån: lokalerna förefaller oftast vara tomma och kala, som gallerier, och därtill ganska slutna från en antagen omvärld, från sammanhang. Karaktärerna svävar i luften liksom, t ex. i ett klassrum utan tydligt syfte.

Det rör sig alltså om ett mycket tunt jag. Kanske borde man säga jagen, för de är flera som uttrycker sig men på samma sätt, markera att det då och då finns ett du, och dem – men de förefaller som sagt vara samma jag, olika inkarnationer av samma opersonliga jag. Formellt är det ett jag, materiellt flera – men snarlika. Alla ‘jag’ i boken är samma jag som går från den ena kroppen till den andra och tränger ut det subjekt som fanns där:

”Personen som dagligen tar mina tankar och funderingar i anspråk. Det är en enorm gigantisk person som vecklar ut sig inuti min kropp.” (45)

Så är det för läsaren också, jaget i boken tar helt över tankarna, tar för mycket plats i kroppen, tränger bort en – men är själv liksom ingenting. Tomhet på tomhet alltså; läsaren tvingas helt fyllas av jaget i texten, som i sin tur bara agerar (pratar, gör), verkar utan att vara, utan att ha något innehåll, någon substans. Ren handling och beteende, men utan syfte, utan ändamål, utan nytta och utan bakgrundsmotiv: rena performancehandlingar utan något förklarande subjekt, utan karaktär. Ett tunt jag som mest bara är receptivitet för ett främmande innehåll. Det är jaget, såväl i boken som i läsaren. Så att läsaren får känslan av att läsa sig själv som tillfälligheter på ett oskrivet blad.

Det där, den där belägenheten i sig (läsarens ensamhet och tomhet) och att man delar den med jaget i texten, är klaustrofobiskt, stressande, pressande, oroande på ett sätt som gör att läsaren – istället för att relatera till sitt eget liv eller fantasi eller intellektuella förmåga – inte kan undvika att registrera sina kroppstillstånd (oron i magen, trycket i bröstet, hjärtats slag, andningen) och koppla läsningen till dem. Läsarens kropp är en del av verket, är en del av miljön, läsningen miljö som också är bokens. Låt mig bara kort sticka in påpekandet att kroppen kanske är det mest centrala inslaget i ett performance: det är i första hand kroppen som uppträder och närvarar, inte subjektet.2 Om man ska placera läsningen någonstans, i intellektet, fantasin eller i den ordinära erfarenheten etc, så verkar läsningen ske på en plats som binder samman ett tomt eller enbart tillfälligt fyllt jag med en kropp, som inte är den viljestyrda kroppen, utan snarare då den vegetativa, autonoma kroppen, dvs. kroppen i sina somatiska effekter. Inte en psyko-soma, utan en läsningskropp: en stressad, orolig kropp med ett tunt tunt jag, som inte är någon speciell – kroppen registrerar en tomhets ständiga närvaro.

Det är i den kopplingen som en ofattbar närvaro uppstår, när det flyktiga jaget och kroppen (det vegetativa livet) kommer samman och läser sig själv. Det är själva performancet: läsaren framträder för sig själv som denna tomhets borttynande i riktning mot den vegetativa kroppen: ”Ljuset sipprar in genom den varma ytan. Kanske ska jag dö, bli uppäten eller hålla en föreläsning.” (77) Det där står i i den avslutande delen av boken som heter ”Texten som kropp för att avsexualisera kärleksnovellen”. Och texten, koncentrerad till subjektets tomhet, blir här kropp. Det erfars som panik för försvinnandet, framkallad av att de andra eller något annat har tvingat sig på och på så vis gjort det klart för en att man själv bara är tomhet. Det blir en verklig händelse i läsningen, en erfarenhet av döden, av försvinnandet. Läsaren, den man har blivit, inte det psykosociala subjektet, både konkretiseras och dör i det där momentet. Det satte faktiskt skräck i mig – och med ens var jag var utanför boken, slungad ut ur läsningen, expulserad ur läsningen själv med den jag hade blivit. Jag låg i soffan utanför boken och stirrade i intet, en skräckslagen tomhet med hjärta, mage, lungor, andning: tomhetens scen, försvinnandets drama, textens performance.

 

1Silence s 14. Wesleyan University Press 1973 (1961).

2Se Peggy Phelan Unmarked: The Politics of Performance, Routledge 1993.



Kommentarer inaktiverade.