Peter Geschwinds Slow Motion II på Stockholm New Temporary konstlounge

 

Först tror jag att det är en campingplats eller möjligtvis en husvagnsinteriör drabbad av hård blåst en ovädersnatt upplyst av blixtar. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tycker att det är viktigt att förmedla detta första intryck, men jag vill absolut göra det. Kanske är det distansen i blicken, som hos en filmtittare, eller möjligtvis tvärtom: en hemkänsla av att jag ska in i någon husvagn här och sen börja fixa till röran. Man står där och ser in i ett mörkt rum, en iscensättning med en stol och ett bord som ser ut att röra sig snabbt och kort. Peter Geschwind har använt sig av samma teknik här som i Slow Motion: flera exemplar av samma objekt placeras i boxar bredvid varandra, och när en box i taget snabbt lyses upp uppstår illusionen av rörelse. Spatialiserade filmrutor helt enkelt. Och det är med en distanserad blick man ser det, som en bild i rummet, en filmisk erfarenhet. Men här slås man då och då i ansiktet av en trasig presenning som i öppningen till rummet fladdrar i vinden från en fläkt. Det bryter givetvis distansen. Och sedan, på ett helt kocko vis för den här första kombinationen av intryck: mellan ”scenen” (de flygande stolarna och borden som jag bara ser i blixtbelysning, vilket gör det till en utomhusscen, kontinuerlig med den plats där presenningen träffar mig), pendlar en taklampa, som givetvis gör allt till en interiör. Åtminstone tre olika rum har klämts samman här, utan att bilda en enhet.

Men efter en stund förstår jag att det här inte alls är ”scenen”. Stolen som slår ner i marken till vänster och bordet som gör det samma till höger delar inte rum. De utgör varsin tidssekvens i varsitt rum: de är rumstider, bredvid varandra eller rättare sagt utanför varandra. Peter gör mig uppmärksam på att en grafisk framställning av rumstiden håller på att flyga ur en låda vid stolen.

MultiCopy

 

lightconeBig

I hans nya verk, Slow Motion II, tycker jag mig faktiskt se rumstid för första gången. Det är lite nostalgiskt – ”jag minns rumstiden!”, liksom, ”det var tider det”. Det känns som på ett skolmuseum när man ser ett klassrum från sin egen tid på lågstadiet. Den här stämningen av det förflutna beror nog mycket på teknikens enkelhet och förbindelse med filmen: optiska rörelseillusioner med hjälp av blinkande lampor och iscensättning, på sätt och vis mer rudimentärt än kameratekniken själv. En illusion av film, en återgivning som av en dinosaurie.

Rumstiden dominerade 1900-talet och passade antagligen ganska väl för kamerans rörliga bilder. En bild: en rumstid; en ny bild, en ny syntes av rum och tid (eller tvärtom: en ny punkt som spaltas i rum och tid). Nu sägs rumstidens tidevarv vara förbi eller åtminstone modifierad. För 30 år sedan förklarade Paul Virilio att telekommunikation och nya hastigheter (överljudhastighet t ex.) gör rumstiden obsolet. Tiden som fundamental kategori för erfarenhet, för tänkande och för själva erfarenhetsobjekten, ersattes med ”distans-hastighet”1 eftersom den omedelbara kontakten med avlägsna platser, t ex. genom TV, drog ihop och homogeniserade rummet till ett här, kort och gott. Ljudet rörde sig snabbare genom el-ledningarna än genom luften så att nuet kunde vara mer samtida i en stor lokal om man lyssnade på elektroniskt istället för luftförmedlat ljud. Det samtida skapas av ökad hastighet. Rörelsens kvantitet (lång, kort) omintetgjordes av dess intensitet (hastigheten) när denna väl hade nått en extrem grad. Den skapade nya platser genom att överbrygga distanser med hjälp av överföringens ofattbara hastighet, det globalt samtida som sedan blev konstens element (samtida konst). Det hade inte längre med rums-tid att göra. Senare verkar Virilio säga att det kanske kan vara en del av rumstidsteorin, om man tar hänsyn till en förbisedd (eller mörkad) detalj i Einsteins teori: den eviga närvaron. Den är på sätt och vis den absoluta tiden, förstådd som ljus, som ljusets hastighet. Ljuset är tidens kärna (en abstrakt garnboll) och denna eviga närvaro framställs inte i kronlogisk tid, utan i ”exponeringstid” (underexponerad, exponerad, överexponerad).2 (Det slår mig att Agamben ytterligare 10 år senare ungefär också han bestämmer det samtida som ljus, mörkt förvisso, men mörkret skulle vara ett ljus som inte når fram.) Framför och ovan stolen hänger någonting som Gunnilla Klingberg beskriver som ”en abstrakt garnboll”. Jag kan inte avgöra huruvida den byter position eller inte medan stolen rör sig. Det är lite kul att tänka sig den som den absoluta tiden, närvaron själv.

Den abstrakta garnbollen är konstant på samma sätt blåsten som ligger i ansiktet på en hela tiden, ännu mer närvarande än bollen, fast lika konstant. Förutom presenningen är fläkten det som är betraktaren närmast; genom presenningens fladdrande förmedlar sig blåsten i bitar, i ögonblick, plötsliga rörelser. Samma plötsliga rörelser som får lamporna att blinka och objekten att visuellt röra sig i diskreta rumstider, närvarons exponeringar. Från åskådarens position till stolen och bordet sker en tilltagande styckning av perceptionsmaterialet. Från det konstanta taktila intrycket av fläkten, över en lampas pendlande rörelse i taket till de korta ögonblicken (stolen, bordet) i fonden. Men progressionen motarbetas också: presenningens stokastiska beteende kopplar den till plötsligheten längst bort i rummet; och den avlägsna garnbollens lugn knyter den till blåstens jämnhet. Det hela ger en märklig dynamik åt själva närvaron. Närvaro är en plastisk sak, tänker man.

peter

Det är något märkligt med dokumentationen av de här verken. Verkens rudimentär teknologi ber om en betydligt mer avancerad dokumentation, som på något konstigt sätt både gör rättvisa och förfalskar verket. När Slow Motion I dokumenteras i gif-bild blir det en perfekt återgivning, inte av verket, utan av verkets idé – det är drömbilden av det verket. Möjligtvis ger överlagringarna i bilderna på Slow Motion II något liknande. De återger verket så som det borde te sig för subjektet som befinner sig på den ”worldline of the moving observer”, som Einsteingrafiken nämner. Det ger en fingervisning om verkets gränser. För när man ser det, finns det egentligen bara en plats att stå på, ingen rörlig observatör kan uppstå (mer än i teorin, möjligtvis). Det tyder på att det är minnesbilden av verket som kommer in här, och fångas av dokumentationen – verket när det dras med på obesrvatörens ”världslinje”. Närvarons plasticitet fortgår där.

 

 

 

1”[N]ous assistons depuis peu, avec l’essor destechnologies de pointe (télémétrique, télématique et supersonique) à la disparition de l’espace-temps. […] Ce n’est plus le temps de passage qui sert d’étalon à l’espace parcouru, mais la vitesse, la distance-vitesse, celle-ci est devenue la mesure, la dimension privilégiée de l’espace et du temps.” L’Espace critique s. 70 (Bourgois: 1984).

2Virilio, La vitesse de libération, Galilée: 1995, se s. 165-167.



Kommentarer inaktiverade.