Oscar Guermouche Tredje generationen

Oscar Guermouches Tredje generationen handlar om hur hotbilder formar människor. Avstampet för Tredje generationen togs redan 2008, då han i verket Vi vill åka till Moskva bemålade tre svenska flaggor med nio textutdrag från olika svenska jägarförbands marschsånger. Ingen av sångerna säger direkt något om vem det är som sjunger, däremot talar de om ”ryssen”, ”Ivan” – hotet som sångarna bara reagerar på. Och då formas av. Men man behöver inte göra storpolitik av ämnet. En snabb sväng i Nacka kommer ställa dig inför en skog av ”Privat mark”-skyltar, ”parkering förbjuden längs vägen” och bilistfruktande villaägare (”Här kör vi sakta”) som, säkert olagligen, inte drar sig för att ställa ut blomlådor i gatan likt små utpyntade stridsvagnshinder. Här ska ingen komma eller ens stanna bilen som inte bor här. Hur påverkar inte det här de bofasta på gatan, hur uppfattar de sig själva och sitt område genom hotbilden? Vilken världsbild får en att önska en gated community? Är det möjligt att uppfatta sig själv som medborgare och samhällsvarelse och ändå frukta allt som kan röra sig genom ens kvarter?

Tredje generationen är ett pågående projekt i flera delar och har under de senaste åren tagit olika uttryck, bland annat som performance och som föreläsningar. Materialet består av insamlade texter – från bland annat tidningsartiklar, encyklopedier och kampanjer, sammanlänkas svenska organisationer, myndigheter och lagar med föreställningar om folkhem, kulturarv och ras – och stillbilder, hämtade från bland annat actionfilmer, militära förband och självförsörjningsprojekt. De kretsar kring metoder och tekniker för skydd, försvar och överlevnad.

Att det finns ett intresse att skapa hotbilder är inte konstigt: rädsla är bra om man vill skapa grupper. När dagis infördes som en verklig samhällsinstitution som så gott som alla barn hamnade i, lär det ha varit en officiell pedagogik att få alla barn att erkänna att och vad de var rädda för. Först därefter kunde man börja göra gruppvarelser av dem. Folk som relaterar till sin rädsla blir lätta att styra, så det är klart att det finns ett politiskt intresse i att skapa hotbilder även bortom dagis. Hotet är den dynamo som får vårt självmedvetande att lysa, och rädslan motiverar oss till identifikation med det som verkar relativt tryggt och välbekant i relief mot det främmande och potentiellt skadliga.

Men Oscar Guermouches verk vill inte gnugga in de där generaliteterna i betraktaren. Han bor i en liten by på östra Öland, ett område som fram till nyligen har varit duktigt isolerat och där det fortfarande finns människor som har fått känna av en misstänksamhet väckt av deras giftermål med någon från en annan socken på ön. En lokalpatriotism som säkert mången kommunalpolitiker i landet avundas. Ölänning är enbart de vars familj har bott där i tre generationer. Där bor alltså Oscar Guermouche, hans barn växer upp där. Hur ska han få pejling på hotbilden på den platsen, och kan den generera någon gemenskap? Tredje generationen är i högsta grad kopplad till konstnären själv och hans hembygd. Den är, utöver sin allmängiltighet rörande hotbildens roll, ett slående stycke konstnärlig etnografi. Under våren 2015 gjorde Guermouche en installation på Ölands Museum Himmelsberga med 200 av de insamlade texter som ingår i projektet, anslagna på en ca 20 meter bred barrikad. Det verket revs mitt under utställningen ned av konstnären som då hade hamnat i en medialt uppmärksammad kontrovers med delar av museets styrelse som ville ge verket en mer undanskymd plats. Konstnären återuppförde verket på det öländska konst- och jordbrukskollektivet Kultivator. Helt klart är det ett för Öland känsligt material som Guermouche använder i det här verket.

Men Tredje generationen har ett ännu mer intimt skikt. Oscar Guermouche har nämligen länge jobbat med sin egen kropp; flera av hans verk har fått externa delar i form av tatueringar. Bland annat står det ”Denna sida mot fienden” på hans bröst, en text som finns tryckt militära strålkastare. För många i Sverige förkroppsligar Guermouches stora kropp hotet mot det svenska samhället. Utifrån föreställningar om ras förkroppsligar även hans döttrar samma hot, födda i Sverige men tredje generationens invandrare. Verkets titel talar alltså både om lokalpatriotismens 3 generationsregel och den nationalistiska rasparanoian som hellre skapar generationer av invandrare än att erkänna ens alla som är födda och uppväxta här som svenskar. Det svenska sitter i kroppen, och just den föreställningen är ett hot mot Oscar Guermouches kropp. För att försvara den bygger konstnären muskler. Han är rätt stor, 110-120 kilo sådär. Hans kropp ingår i utställningen.

Först när man tar hänsyn till hela spannet i utställningen, från den generella ”vi och dom”-tankens roll för identitet, över hembygdsaspekter till konstnärens kropp börjar verket tala. Dess verkliga fråga är en helt annan, som inte erkänner den främlingsfientliga logiken i de tidigare tre skikten: ”Men om jag inte ingår i vi och om jag inte hör hemma här, och om jag inte heller tillhör de andra eller hör hemma där, vad utgör då ett hot gentemot mig?” Han har erfarenhet av det där. Som person med invandrarbakgrund utesluts han, såsom ett hot, av många från det egentliga Sverige han såsom elitsoldat var satt att försvara. Men utan hemvist, hur ser hotet då ut? Det skulle kunna vara en fråga för samhällets alla hemlösa. Har hotet ens ett utseende då? Kan det inte komma var som helst ifrån, från anonyma spottare utan ideologisk hemvist, från systemet som utvecklar exkluderande design, från människor som ser sin tillvaro ätas upp av ett skenande arbetsliv. Är det inte den hotbilden som egentligen är vi, det vi som vi aldrig behöver möta?

För inte så länge sedan räknades marginaliserade existensers erfarenheter som viktiga vittnesmål om vårt samhälle, de visade oss baksidan av det. Det angick oss alla eftersom samhället tillhörde och skulle vara bra för alla. Konst och dokumentärfilm – Jarls Modstrilogi t ex – kunde förmedla dessa perspektiv till en publik som annars aldrig kom i kontakt med den sidan av samhället. Tredje generationen finns i den traditionen. Den för talan för de vilkas hotbilder maskerar sig som samhälle och mannen på gatan. De som inte tillhör någon av de grupper som erkänns möter Sverige som ett anonymt hot. Mellan de olika skikten i verket finns en röst som vi inte vill ska uppfattas. Den måste fram.

Presentationen på Stockholms läns museum utgörs av delar av installationen, kompletterad med nyproducerat material ur projektet.

 

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

 

 



Kommentarer inaktiverade.