Om Simon Berg

 

Simon Berg – Materiens motstånd

Simon Bergs värld är ordnad efter en uttömmande kategorisering: levande och dött. Skillnaden mellan dem är absolut, men blöder: hallonsylt är lite närmare det levande än en rostfläck. Det är också så att det levande tenderar mot det döda, och i vissa lägen föregrips deras identitet visuellt: plötsligt råkar tåns färg sammanfalla med golvets, och handen och maten som skärs upp ser ut att vara ett och samma kött. Ibland sker en omkastning mellan kategorierna: så att korven i grytan påminner om det levande, medan den hand som borde vara med i tillagningen har ersatts av en tång av blank metall.

En liknande dikotomi skär genom bilderna på ett annat plan. Berg har haft en böjelse för snapshotestetikens vitalitet, den impulsiva bildens hänvisande till spontanitet och tillfälligheter, till det ögonblick då ett infall uppkommer i en situation. Detta transponeras här ofta till ett plötsligt intresse för detaljer som slår igenom ledan: små rörelser (fingrarna och korten), små enastående händelser i det banala (på korvburken är det faktiskt ett ansikte som får representera innehållet, vilket man sedan drar upp ur detta huvud), eller spår av liv på den döda metallen. Allt detta stöter på en annan böjelse, nämligen för teknisk perfektion, för stora negativ, ja för allt det som i det analoga fotot vittnar om mekanik och kemikalier och avtryck.

Det märkligaste av allt är att bilder uppstår i den döda världen. Och då pratar vi inte om himlens avspegling i vattenpölar. Snarare då fläckar – fläckar som en sista rest av någon levande kropp som har förlorat all form och allt liv, men i sista steget omvandlad till bild av det levande. Titta noga så kommer ni se att repor i metallen är distinkta från fläckarna: de förra är indexikala tecken på, det senare bilder av, liv. Här finns till och med en egen visualitet för den döda men civiliserade världen. Kolla in alla ytor av rostfritt stål! Det är en metall i civiliserat tillstånd. Det absorberar ingen-ting utan bevarar fläckarna på ytan. Och märkligt nog reflekterar stålet i hans bilder inga former, utan bara fjärran färger och skarpt ljus. Det är den absolut tomma blickens syn, den som uttråkat upplöser världen – tills en detalj bryter fram och livet återvänder.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Från katalogen ”Materiens motstånd. Simon Berg” 2014.

 

 

 

 



Kommentarer inaktiverade.