Johanna Gustafsson Fürst

För konstnärer och filosofer under hela 1900-talet var museerna konstens kyrkogård. Den politisk grunden för det, säger Boris Groys, låg i franska revolutionens strategi att ersätta den vanliga förstörelsen av förtryckarnas monument med en museal avfunktionalisering av dem. Det som tidigare var levande kultur blev död konst. Idag ter sig museerna inte riktigt så längre. De är eventställen där samtida konst med benäget marknadsbistånd lever och frodas. Groys påstår att det innebär att dagens konst ser samtiden som passé. All framgångsrik konst skulle alltså vara post-revolutionär till sin hållning. Och, kan man undra, därför pacifistisk, medlöpare?

I Johanna Gustafssons Fürst utställning kommer en märklig vilja att döda till uttryck. Inte för att hon vill ha museerna tillbaka, utan för att lägga vår tid bakom sig med hjälp av konsten. Eftersom pr-samhället och barristamentaliteten växer och tar över kan man inte vara post-revolutionär, man måste döda dess bärande tankar. Genom konst. Debatten är redan vunnen, det räcker inte för förändring; sensibiliteten måste förändras. Och sedan måste man visa att det har dött, gärna på ett museum. För offentligheten är inget skådespel utan en ständig reglering av sensibiliteten. Monument över vår tids styrande och plötsligt döda begrepp är vad som behövs, deras lit-de-parade. Det är vad vi ser i utställningen.

Begreppen att balsamera fungerar här som titlar: transparens, win-win, distribution, woop woop, trollansikte osv. Ta verket Autoimmunitet, ett massivt och tungt träklot med värjklingor som sticker ut åt alla håll. Namnet betecknar en dysfunktionalitet i immunförsvaret som får det att vända sina vapen mot den kropp som ska skyddas. Ett vävnadsmässigt självskadebeteende, ett cellulärt självhat. Träet i verket kommer från en offentlig parkbänk som någon hade vandaliserat. Nu ser bänken ut som en grotesk dröm från en hostile design-hjärna som faktiskt styr utformningen av våra offentliga platser. Social autoimmunitet har här fått form. Om man kommer nära ger materialet andra föreställningar. Den luktar bekant av parkbänk och ek: lukten av offentliga platser, åtminstone för mig som växte upp i en park. Man vill dra med fingrarna över klingorna, framkalla bilder av fritid, stålindustri, elegant våld och konkurrens tyglad som idrott. Det är ett verk som vill övervinna den visuella distansen och istället träffa kroppen, denna ”effekt av och instrument för visualiseringsteknologier”, som Karen Barad skriver. Det vill rikta sina spetsar, sin tyngd, flisor och stickor mot ögon och fingrar, vara ett verk för näsan och dess minnesbilder och visioner. Varje verk i utställningen kräver mer eller mindre att den visuella distansen upphävs för att desto kraftfullare påverka visualiseringsteknologins instrument, för det är där där som de förhatliga begreppen ska göras dysfunktionella och balsameras. Det är ett teknologiskt precisionsarbete som kräver våldsam kraft. Verken riktar människan bort från sig själv mot sakerna som mumifierar begreppen. Trollets ansikte har en vacker spegelliknande yta som lockar en och desto närmare som reflektionen är svår att uppfatta. Till sist, ansikte mot ansikte med objektet, får man inte sin bild tillbaka, utan bara antydd i ramen. Där står man med en värmefilt som verkligen inte är en reflektion av mig. Övertygelsen om objektens och materialitetens kraft att påverka är stor här.

Det här är politisk konst i en tid när vi inte kan vara så säkra på vad politik egentligen är. Det är en politisk konst som undrar vilka vägar som kan finnas i en tid av ”neodemocracy”, där lobbyism har slagit ut allt annat inflytande. Kanske finns det då bara konsten kvar att hoppas på? För vad annat skulle kunna påverka vår sensibilitet eller receptivitet för de begrepp som vi låter oss styras av? Politisk konst är kritisk, dvs. den arbetar med vår receptivitet, med vår känsla för vad som är acceptabelt. Vilka politiska medel och begrepp är det idag acceptabelt att styras av som medborgare? Och vilka är oacceptabla? Svaren förändras med sensibiliteten.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen



Kommentarer inaktiverade.