Hilde Retzlaff Logogram

Logogram är titeln på både utställningen och verken här. Logogram är ett tecken som står för ett ord, men ibland representerar det något betydligt mindre, ett morfem, och ibland något större, en idé. Det enda säkra är att det aldrig står för ett språkligt ljud. De här verken, avtryck av material funnet i omgivningen, tillhör en väsentligen tyst värld.

Det här stumma är lite överraskande eftersom vi också har att göra med negativa avgjutningar. Det är ju en teknik som ofta används för högljudda effekter, som Rachel Whiteread himlaskriande negativa husavgjutningar. Vad har den negativa återgivningen med logogram att göra? I ett logogram kommer en idé till uttryck genom en materialisering som inte riktigt passar: avståndet mellan grafisk form och innehållets begrepp är alltid oöverbryggbar. Det är det utrymmet Retzlaff är ute efter att gjuta av i tanken. Hennes användning av negativa avgjutningar återger alltså det som innehåller en idé, själva formen i dess immaterialitet. Idén i verket består av samma immaterialitet som den har i tanken, formen har lämnat materialet. Åtminstone vänder hennes metod medvetandet tillbaka åt det hållet. Detta förstärks ofta av det som man skulle kunna kalla ”det opassande” i hennes materialval: avtrycken av frigolitemballagen görs i betong, som om materialet skulle vara någonting att neutralisera, någonting som bara är där oberoende av sina specifika kvaliteter.

Hon har gjort sina tecken utifrån upphittade objekt. De framträder för henne nästan som världen för en del mystiker som ser att den är skriven i ett dolt och undflyende gudomligt språk. Men det material som hon har funnit visar att vår verklighets språk åtminstone inte är gudomligt: det är vi som har skapat logogrammen genom att öppna och slänga emballagen för att använda produkterna. Den franska rörelsen Nouveau réalism använde ofta liknande material för att ge oss en nykter bild av vad vår kultur egentligen är. Jag föreställer mig att det i Retzlaffs fall handlar mindre om kultur som görande än om tänkandet och idéproduktionen idag. Det är inte någon kreativitet som sprider idéer, slår det mig, utan snarare systemet som genom sina trasiga, slängda halvobjekt framställer idémässiga biprodukter som vi inte riktigt lyckas komma åt. Det dystopiska förstärks av att avtrycken ser ut att vara inkapslade av betong på ett sätt som kan få en att tänka på hanteringen av kärnavfall. Är det vi står och kontemplerar här idémässigt avfall? Eller är det tecken för tankar om omsorg (emballagen) som i sig blivit misshandlade?

Att de tecken hon hittar är brottstycken av objekt antyder att det här språkets helhet har försvunnit. Det är alltså omöjligt att knyta något visst ord eller idé till ett visst tecken. Det är i sig ett statement om att de här verken vill förbli någorlunda enskilda, isolerade från en förklarande diskurs. Man får möta dem ensam. Men just för att de saknar samband kanske man kan se dem i något slags periodiskt system. I ett sådant ingår ju alla grundämnen isolerade från varandra, utan att någonting sägs om vad som händer när man sätter dem samman i labbet. Huruvida en kombination är explosiv eller inte kan bara upptäckas genom experiment. Jag föreställer mig att en del sammansättningar av Retzlaffs grundformer i en utställning kan bli mind blowing.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen



Kommentarer inaktiverade.