Från illusion till mysterium

Det finns tre svårigheter med att ta sig in i Juri Markkulas verk. Den första rör den konstnärliga processen, som sedan drygt två decennier rent allmänt är den främsta nyckeln till hur man närmar sig konst. Det som konsthögskolorna lär ut är att presentera verk med utgångspunkten i processen. Och Markkula har väldigt speciella arbetsprocesser. Ofta har han själv konstruerat datorstyrda maskiner som gör verken åt honom: färgblandningsapparater som med absolut nödvändig matematisk precision tonar in färger i varandra; maskiner som i olika grader bränner mönster i plankor, osv. Men: för Markkula spelar processen ingen som helst roll för verken, utan det som räknas är det som händer mellan verk och betraktare, att undret sker. Det borde egentligen göra hans verk mer tillgängliga, men det är inte åt det hållet vi tittar när vi idag ska ta till oss konst. Vi förhör oss om processen eller letar efter interaktiviteten – att bara se, ta emot och tänka vågar vi oss inte riktigt på eftersom konstteorin för fram den nyliberala marknadens princip: den upplysta konsumenten som oupphörligen ska aktiveras.1 Man måste glömma samtiden för att se Markkulas konst.

juri9 Installationsvy_Skogen och Colormixing system. Bränt trä, Mjölk textilfärg och akrylglas.

Den andra svårigheten ställde länge till problem för mig: Juri Markkulas konst har ingen som helst relation till kul. Det är faktiskt väldigt eget idag. Att den inte har det innebär att den vänder sig till en helt annan sensibilitet än den som styr vår vardag. Det som är nytt med vår tid, hävdar somliga, är att vi, kanske omedvetet men ihärdigt och av skriande behov, oavlåtligen söker något kul i perceptionen.2 Vi står i en kö, och ögonen söker någonting som kan vara kul för ett ögonblick. Resten är leda och stress och meningslöshet. Så tycks vår sinnlighet fungera idag och nästan all konst som görs tillmötesgår den. Det är också vad jag själv alltid letar efter när jag vill ta mig in i ett verk: vad är det som är kul i det? Och oftast funkar det, men inte med Markkulas verk. Kanske kan man säga att han ibland flörtar med kul; hans ”kameleont”-målningar som växlar färg när man går framför dem är givetvis lite kul. Och det leder in i verket. Dock in i en återvändsgränd. Där måste man vara öppen för annat, kanske för hänförelse, häpnad, för att bli rörd. Blicken måste vara förälskad då begäret fångas med garden nere. Ett visst mått av naivitet måste man skaffa sig, annars kan inget fantastiskt hända. Det gäller i livet, och i Markkulas konst.

Den tredje och största svårigheten utgörs av färgen. Hur ska man förstå den? Var sker undret? Är färgen där för perceptionen, eller för perceptionspsykologin, för fysiken, för kemin, för semiotiken? Vad fan är det jag ser? Det här, tror jag: att i Juri Markkulas verk är färgen en yta.

GOLD TO GREEN 50X50

Färgen är en yta… Och en yta, vad är det? En gräns och kontaktyta mellan objektet och annat; så gott som ingenting, men utan den skulle allt svindla för en. Ytan är någonting lika immateriellt som en gräns ovanpå saker, en elementär kohesion som i sig saknar tjocklek. Som i ett överfullt glas: en spänning, en ytspänning som håller ihop och kvar vätskan när inga kanter gör det.

Sedan antiken har ytan kunnat bestämmas som illusionens plats. Det som syns på ytan (reflexioner, bilder) är rena illusioner. Men däremot verkar ytan inte ha betratktats som en illusion. Det där bekräftades i konsten återigen med Clement Greenbergs modernism. Måleriet beskrevs där som en tendens bort från illusionen, framförallt bort från bildrummet, i riktning mot ett undersökande av den måleriska materialiteten. Det vill säga att måleriets uppgift var att utröna sitt medium förstått som relationen mellan en yta och färg. Resultatet mottogs lite vankelmodigt, eftersom det visade sig att så fort en konstnär målade på en yta, om så bara en monokrom, uppstod ett illusoriskt djup i ytan. Monokromen kunde inte framträda i sin rena materialitet alltså, utan omvandlade även den enfärgade ytan till bild. Materialiteten födde illusionen och framträdde själv bäst just genom den. I konsten blev färgen alltså ren först i form av sin egen bild, alltså då den framhävde sin inherenta och minimala illusion, dvs. då ytan försvann till förmån för ett minimalt rum. Än värre: det var bara i kraft av den där illusionen som ett konstverk kunde skiljas från vilken annan målad yta som helst. Konstnärliga rörelser kommer och går, illusionen består och i konsten försvinner ytan som del av bilden.

Hos Greenberg finns ytan, duken, kvar i sin materialitet och i sin funktion som underlag för färg, men den motarbetas något av illusionen. Men inför Juri Markkulas verk frågar man sig varför ytan själv egentligen skulle vara så annorlunda än det den gör synligt, nämligen reflexionerna, bilderna, illusionen? Är ytan inte själv en illusion, snarare än något underlag bortom bilden, just för att färgen är en yta? I hans konst ligger färgen inte längre på en yta, utan är själv ingenting annat än just yta. Markkula har sedan ganska länge använt sig av ett pigment som skiftar färg beroende på synvinkel. När han nu gör det igen är det just med avseende på ytan som hans nya serie bilder skiljer sig från hans tidigare användning av den färgen. Ytan finns här i två varianter: en slät yta, omgiven av en skrovlig. Den senare framhäver i sin obehandlade form själva materialet; en oregerlig, slumpartad yta, färgens veckning. Man ska här notera att färgen ”på” den släta ytan inte ser ut att vara pålagd, utan snarare framslipad, som om stycket skulle bestå av solid färg. Men eftersom färgen skiftar med rörelsen framför blir den själv bild: bilden av en övergång mellan två färger, bilden av en färg i rörelse, en färg som förvandlas. Färg, material och yta bildar en enhet ungefär som i en lavaström. Men den enheten finns bara när det hela blir bild. Bilden är en av deras framträdelseformer, och bara i den utgör de en enhet. En illusion. Bilden, ytan, färgen, ja även materialet, har inte mer realitet än en skugga. Men inte heller mindre.

Enligt en antik grekisk föreställning lever människan just på ytan.3 I och under jorden däremot finns de döda, skuggvarelser, ovanför ytan deras själar – men själva ytan, marken, är människans plats. Där förenar den fysiskt levande människan de två domäner som i döden är separerade: materian och själen. I sin senaste serie målningar är det just ytan som Markkula lyfter fram som det bortglömda, marken vi står på. Bitar av mark, med gräs, löv, barr etc., har skannats in och sedan i enorm förstoring skrivits ut i 3-D, som reliefer. Därpå målas relieferna i två färger, en för det som är i skugga, en annan för det som är i ljuset. Två valörer av samma färg, alltså, men med två olika pigment. (Det är ett nog så tydligt statement att kemin inte är sanningen om färg, även om den kommer närmare än fysiken och perceptionspsykologin.) Verket utgör på alla sätt ett förfrämligande av något välbekant, samtidigt som känslan av något främmande är väldigt adekvat i det, eftersom vi till skillnad från grekerna inte uppfattar oss som ytvarelser (och dessutom har källare, tunnlar etc.). Grässtråna på ytan är dessutom groteskt stora, kolossala nästan, vilket får en att känna sig vilse både i världen och i sin egen kropp. Ögats relation till formen är alltså ganska allvarligt förändrad, men därigenom framförallt till materialet: man inser att det rum vi vanligtvis ser inte alls avgränsas av släta ytor, utan att där vid närmare betraktande döljer sig former och material, en märklig enhet mellan skrovlighet och färg, som man annars inte ser men nog känner. Ytan har sitt djup, alltså, sin topografi. Men förstoringar har också något illusoriskt över sig. Gravitationen fungerar nämligen lite olika beroende på sakers storlek. I bilder på exepelvis svampsporer i förstoring, kan man se att de ser topptunga ut på ett sätt som ingenting (förutom stål) skulle kunna vara i vår storleksordning. De ger nästan ett intryck av att vara fotograferade under vatten, uppburna av vattnet. På så sätt ger förstoringar ibland tillgång till en värld där inte ens den fysik som gäller på ytan längre gäller. Markkulas markbitar ligger ju dessutom inte längre horisontellt, utan presenteras vertikalt för oss. I fågelperspektiv. Kolla vad det gör för din kropps- och rumsuppfattning, den här erfarenheten av att inte vara på ytan!

Grekerna fann sätt att tränga igenom ytan. Exempelvis genom att göra en colossos, en kolossal stenskulptur som är fäst i marken, inte på den. Där den står, nedgrävd, ger den en materialitet åt den döde samtidigt som den drar till sig den dödes irrande psyché från området ovanför ytan. Även som tecken på den dödes frånvaro på ytan har då kolossen en realitet som inte står människans efter. Är det inte psychés sfär som betraktaren av Markkulas markbitar befinner sig i när fågelperspektivet intas? En själ på jakt efter ett material, en materialitet som kan göra den närvarande? På ytan, dvs. i vårt vardagliga liv, är ingenting fritt från illusion, inte ens vi själva är riktigt där. Kanske är det vad konsten ska göra: frigöra själen från dess vanliga bindningar till en kropp, och koppla den samman med en annan materialitet där en stegrad närvaro kan uppstå? Och vad annat gör kärleken? Konsten skulle då vara en kärlek utanför det mänskligas sfär, i en sfär där själen kopplas samman direkt med mineraler, pigment, pixlar, ja vilket material som helst, istället för med människor.

Själva storleken på de här verken har en illusorisk verkan. Det mått som anges avslöjar inte att ytan, tack vare att den är en relief, är betydligt större än det som omsluts av omkretsen. Mängden färg som träffar ögat kan alltså bli betydligt större genom en relief än genom en slät yta. Materialet får alltså en förhöjd intensitet, en lite starkare närvaro än annorstädes. Tack vare det figurativa i reliefen är det inte bara färgen som omvandlas till bild genom sin koncentration, utan även själva ytan. Ytan själv framträder som illusion, om man nu kan uttrycka sig så. Och då är ytan inte längre det som antingen försvinner bakom en rumsillusion eller som separerar det materiella från det immateriella (bilden), pigmentet från färgen. Ytan verkar tvärtom vara det som för in det ena i det andra.

CARMIN GROUND NYA150X150

Illusionen förstås inte längre som ett rent misstag eller som en hallucination. Istället tänker man sig i stort sett att den består i rent subjektiva men helt naturliga och oundvikliga kopplingar insprängda i skenet av objektiv nödvändighet. Illusionen tillåter då betraktaren, eller människan, att överskrida sinnlighetens gränser, precis som man gör när man antar att det finns en kontext, en helhet eller en enhet o.dyl. som i sig aldrig kan bli objekt för en sinnesförnimmelse. Illusionen lägger till något som gör livet möjligt utan att detta något behöver vara något nyttigt för det levande. Exempelvis skulle Freud i stort sätt säga att kulturen görs möjlig av olika illusioner (religion, konst, kärlek) men till priset av att den enskilde antingen lider av en nevros eller en psykos. Det är bara att välja, en av de två, eller inget civiliserat liv. Frågan är då inte om ytan/färgen, såsom illusion, är synlig, synliggörande eller döljande, utan var den kommer ifrån. Oavsett om man svarar att illusionen tvingas fram av förnuftet, livet eller civilisationen är det ofta kärleken som får stå modell för den. Vad är väl vanligare än att folk inte förstår vad den förälskade ser i den älskade? Ytan skiftar mellan den som ser med kärlek på någonting och den som inte gör det. Freud förklarar det givetvis i termer av projektion, och naturlitvis kommer en kropp man ser inte att reflektera tillbaka en tredje persons projektion. Men man kan lika gärna, ja hellre, som Proust, tänka sig att den älskande uppfattar tecken som den älskade oavsiktligt sänder ut, att kärleken ser en annan värld genom objekt. I bägge fallen missar man ytan och fäster sig bara vid de bilder som finns där.

I sina verk låter Markkula ibland en mindre och en större typ av illusioner konfronteras. Den mindre är ett slags optisk illusion, en perceptionspsykologisk beståndsdel, medan den större illusionen har med det kromatiska begäret att göra, och med färgen själv. Serien Mosaik från 2013 ser till exempel ut att bara jobba med den mindre illusionen, hur ett rum uppstår genom rena färgkombinationer, där färgerna ser ut att gradvis gå över i varandra. Men hans konst är egentligen inte i första hand optisk – han vill ge oss en färg som ögat inte kan se, åtminstone inte i sin nuvarande existensform. Det blir tydligare i de verk där Markkula har använt sig av de där pigmenten som skiftar färg med betraktarens förflyttningar i rummet, t ex. i Green to Lilac (2009-) eller Τροία (2008). Den senare är en stor lackerad sjöcontainer. Det är då varken på grund av illusionsteoriernas projektion (självbespegling) eller tecken som man ser en annan färg på ytan, utan det beror helt simpelt på position. Men det ser ut som om det är den reflekterande ytan som blir annorlunda. Med vardagens oundvikliga egocentrism i perceptionen kommer betraktaren tänka att färgen förändrar sig på grund av dennes rörelser framför verken, i förhållande till hens position. Det är den lilla illusionen, men Markkula vill komma åt en större illusion (ytan själv), som vi kanske istället borde kalla ”mysteriet”: ett slags kromatisk konceptualism. Mysteriet består i ett speciellt begärsobjekt: den osynliga enheten (färgen) som vi aldrig kan se bakom mångfalden (av färger).

Till exempel den färg som innefattar alla färger mellan grön och lila. För vad är det som sker där inför målningarna som skiftar färg när jag rör mig? Om man betraktar det hela nyktert är färgen, ytan, helt oberörd av mina rörelser. De förändras faktiskt inte alls (motsatsen vore ju absurd). Färgen underkastas ingen modifiering av att jag rör mig, däremot transponerar mina rörelser färgen från en existens i rummet (färgens Här) till en existens i ett tidsförlopp (mitt Nu) där den ena tonen tack vare min rörelse följer på den andra. Mysteriet ligger i insikten att eftersom ingenting förändras på ytan av mina rörelser måste färgen själv ju finnas där, tidlös och oföränderlig. Det är den som som kärleken vill ”se”, den exakta, bestämda och oföränderliga grundfärgen som finns där och skymtar igenom de växlande färgerna som vecklar ut sig i tiden för mig. Kärleken vill se allt som finns i dess spektrum, alla dess aspekter, men inte uppdelade i ett spektrum utan tillsammans i en bestämd färg. Den finns, och den måste ju som färg vara möjlig att se i ett enda ögonkast – men av ett annat slags öga. Ett öga som ser med kärlek, som är kärlek. Ett öga som känner.

Man skulle kunna tro att Markkula alltså tar sin tillflykt till en målerisk materialitet, att pigmenten är sanning om färgen och ytan. Men det är inte riktigt så. I Fort Knox (2005) blir ytterligare ett steg tydligt. Det räcker inte med att gå från färg till material, för materialet tar själv ett steg över till sin egen bild, till sin egen immaterialitet. Kanske borde man där säga ”bildmaterialitet” för att skilja den från målerisk materialitet. På alla Fort Knox-målningar ser vi väggar av numrerade guldtackor. De är aldrig helt frontalt avbildade, utan ett bildrum uppstår alltid. Måleriet är snarast fotorealistiskt. Guldtackorna är gjorda av 24 karats bladguld.

fort knox engelska

Kort sagt: allt man ser i bilden är illusion, utom just guldet. Framställningen avbildar märkligt nog bildens material, framställer det det är. Och det görs i en illusion. Där tas steget från bild till material. Men i nästa steg är det tunga guldet inte begärs- eller kärleksobjektet i bilden. Det som ett hänfört öga vill se är bara dess vackra sken. Guldet lyser, det lär alstra ett eget ljus! Och det är själva det lysande i det man skulle vilja komma nära. Om det finns något att älska i guld, i guldet i sig, är det detta ljus. Det här ljuset är guldets egen bild, färgen som bild, och det är verkligen det som ger guldet dess yta. Det är sanningen om ytan: den är varken materiell eller en illusion, utan ett sken. Det har lite mer realitet än siffrorna på guldtackorna, mer än deras form. Men det är en annan form av realitet än objektens. Objekt är helt enkelt inte det intressantaste här i världen. I vardagen, i kontextualiseringen, försvinner givetvis guldets sken och kvar blir bara ett ekonomiskt värde, lite tyngd osv., men det finns där för hänförelsen, beundran, naiviteten och kärleken.

Det där skulle kanske vara sanningen om färgen som yta, bilden bakom allt. Det är där den verkliga illusionen finns, det mysteriösa objektet själv. Att driva sin relation till färgen ända dit kräver kärlek och kärlekens trovisshet. På ett paradoxalt vis verkar Markkulas illusion både upplösa tingen och framhäva materialet, sen upplösa materialet och få fram dess yta eller bild. Mellan illusion och materialitet, det är färgbildens vår, dess ”mellan hägg och syren”. Det är där man vill att tiden ska stanna – men den eviga sommaren finns i materialets sken.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

 

1Luc Boltanski och Ève Chiapello pekar i The New Spirit of Capitalism ut ”a new model of normativity” i det kapitalistiska samhället: ”To always be doing something, to move, to change – this is what enjoy prestige, as against stabiliy, which is often synonymous with inaction.” Citerad av Jonathan Crary, 24/7 s 15, London/New York, Verso, 2013.

2The pursuit of fun has a place of dominant centrality in our daily lives, but fun seeking is not a compartmentalized area of our cultural fabric. Rather, it is constituent to almost every aspect of our daily lives. Fun seeking is very much integrated into our entire culture and in our daily cycle of life – home, work, rest, maintenance, and even sleep.” C. D. Bryant och C. J. Forsyth, ‘The Fun God: Sports, Recreation, Leisure, and Amusement in the United States’, Sociological Spectrum, Vol. 25, No. 2, 2005.

3Se ‘Figuration de l’invisible et catégorie psychologique du double : le colossos’ i J-P Vernant, Mythe et pensée chez les Grecs.



Kommentarer inaktiverade.