Förbuskningens mening och tuktan

Om omständigheterna verkligen tvingade Per Bill att säga detta är det synd om honom: ”Det kanske kommer som en obehaglig överraskning för kulturtidskrifterna, men för de som slipper höjd skatt är det bra.” De två kronorna som han påstår ska glädja dem som slipper släppa dem ifrån sig är naturligtvis ett svepskäl som inte någon kan tro på. Men han måste prata pengar för att inte behöva säga vad det verkligen handlar om för Alliansens del – det är därför det är synd om honom. För det här är helt enkelt, som Sven-Olov Wallenstein mycket vältaligt påpekade i en Facebook-status igår, den borgerliga kulturpolitiken av idag: ”Men det mest slående är ju annars att det nuvarande förslaget går dubbelt så långt som SD dristade sig till förra gången vad gäller stödet. Eftersom jag själv tillhör vänstern är det ju inte min sak att säga, men alla som kallar sig borgerliga och intellektuella (och jag känner många sådana), och som anser att det intellektuella livet är väsentligt – till skillnad från, för att ge ett exempel, ca 30 km motorväg runt Stockholm, vars kostnad motsvarar nuvarande tidskriftsstöd under 1500 år – borde reflektera att när de röstar på alliansen så är det är denna syn på de intellektuella, exakt denna, som de röstar på. Mats Johanssons uttalande i DN idag om att detta var den linje han drev redan för 10 år i kulturutskottet sedan visar tydligt att det inte är ett misstag beroende på inkompetens, utan ett uttryck för ett systematiskt hat mot intellektuella överhuvudtaget – man bör minnas Hägglunds bisarra och Goebbels-lika utfall mot akademiker, journalister, konstnärer etc., i namn av ”verklighetens folk” […]”. Systematiskt hat mot intellektuella… inte hänga upp oss på personer här alltså. Av Björn Wiman och andra framställs Per Bill och hans kumpanersom personligt ansvariga för nedskärningarna av tidskriftsstödet– Wiman gick till och med så långt på dagens manifestationen mot slakten att han påstod att partipolitik inte hade med det här att göra, utan bara fem personer. Han offrar gärna de som har drivit igenom det här i Kulturrådet för att rädda ”de äkta liberalerna”, som han vill få oss att tro finns i Alliansen. Han fick svar på tal direkt på dagens manifestation, då Rosanna Dinamarca påpekade att de 19 miljonerna som försvinner från tidskrifterna bara utgör en bråkdel av den summa som Alliansens nedskärningar på kulturen kommer upp i. Jag undrar om man i det perspektivet inte snarare bör se slakten på tidskrifterna som ett sätt att ta fokus från Alliansens enorma nedskärning på kulturbudgeten i stort.

Idag har Kunstkritikk publicerat en enkät  där massor av kulturpersonligheter svarar på två frågor om tidskrifternas betydelse och konsekvenserna av deras försvinnande. ”Historiens dom över de politiker som genomför detta” svarar Wallenstein ”kommer att vara skoningslös, oavsett om de gör det på grund av enfaldighet och okunnighet eller på grund av ideologisk förblindelse och förakt mot intellektuell verksamhet som sådan.” Ja, vad ligger egentligen bakom det här? Det är ju en viktig fråga att spekulera om idag, även om det kanske inte spelar någon roll för historiens dom. Ekonomi kan vi utesluta, precis som myten om ickeliberala rötägg. Kohandel med Sd? Ja, absolut – men det är nog inte det väsentliga. Samma kulturfientlighet finns nämligen i andra länder där man också skär ned på kulturen på ett sätt som inte kan motiveras ekonomiskt. Samtidigt är det en politisk förståelse som krävs av det här, eftersom det som hela utgör, som Anders Olsson skriver, ”en fara för vår demokrati”. Vad är det i dagens nyliberala politik som gör att det är så viktigt att kväsa kulturen att det faktiskt gör det värt för politikerna att i den mordiska strävan riskera demokratin själv?För det är precis vad som står på spel här, vilket Marcia Sá Cavalcante Schuback också kraftfullt påpekar: ”Att lägga ner “kulturtidskrifterna” är ett sätt att lägga ner kulturen. Ett samhälle utan kultur är per definition odemokratiskt, därför att det stänger vad som bara kulturen kan ge, nämligen möjligheten att begripa och förhålla sig kreativt till de utmaningar som världen presenterar.” Varför skulle nyliberalismen eventuellt kräva ”en förbuskning av det svenska kulturlivet och därmed av samhället”, som Jesper Svenbro ser som en konsekvens av tidskriftsdöden? Och hur visar vi ”den självrespekt som behövs för att motverka denna förbuskning”?

Men är det ens rimligt att tänka sig att någon politiker vill det där? Eller att ens det politiska systemet vill det? Ja, det vore lätt att peka på det smusslande med frihandelsavtalet TTIP som politiker gillar men som skulle vara slutet för demokratin… Och om man tog sig rätten att i brist på distans och positiv kunskap om drivkrafterna spekulera, så kunde kanske en annan typ av jakande svar ges, ett som man kan se utifrån Johanna Oksalas utläggning av den rent politiska uppgiften i den nyliberal politiken.1 För trots att nyliberalismen har velat bli förstådd som ”post-politik”, som ett sätt att överföra makt från politiken till individerna genom att sätta dem i direktkontakt med marknaden, trots att den tycks vilja att så många politiska frågor som möjligt ska omvandlas till individbaserade valfrihetsfrågor och konsumentmakt ersätta politisk makt, så ger den sig en fundamental politisk, ja till och med biopolitisk, uppgift. Den uppgiften, hävdar Oksala, är att skapa subjekt som kan få det nya systemet att fungera. Utan ett sådant subjekt kan den nyliberala politiken, som idag är paradigmet som alla partier från S till M jobbar inom, inte fullbordas.

Hur ser det här subjektet ut, enligt Oksala? Det är helt enkelt den ekonomiska agenten, ett enastående enkelt subjekt: det är atomärt, dvs. i första hand radikalt en enskild, en individ, en självständig enhet och inte primärt någonting som skapas i och av och som en del av ett sammanhang. Detta subjekt är dessutom primärt intresserad av sig själv och sin välfärd (och indirekt i sina närmaste). För det tredje har subjektet en tendens att tävla, att konkurrera. Och, som en fjärde, supplementär förmåga, har subjektet vett nog att kunna göra rationella val, eller bör läras att göra det (dvs. faktiskt inse och välja det som är mest gynnsamt för den själv). – Det är hela subjektet, hela människan: enskild, egoistisk (självintresserad) och konkurrenssugen. En förälder som ägnar tid åt sitt barn gör det i det perspektivet inte för nöjes skull, eller av modersinstinkter eller kärlek eller nåt sånt, utan såsom en investering i humankapital. Den vars beteende på marknaden kan analyseras med hjälp av modellen, beter sig rationellt och mer behövs inte för att en marknad, och tillägger nyliberalismen, ett samhälle, ska kunna fungera väl.

Nyliberalismen är alltså idén att politiken är det som ska organisera samhället på ett sådant sätt att folk blir förutsägbara (och styrbara) i enlighet med den ekonomiska teorin. Det är en stor biopolitisk uppgift, som kräver att våra institutioner och samhällsfunktioner utformas på ett sådant sätt att medborgaren måste göra sig själv till en rationell ekonomisk agent, och ingenting annat, för att klara sig. Politiken ser plötsligt som sin uppgift att göra ett samhälle där alla andra sätt att tänka, alla andra värderingar och ändamål i livet, än de som den ekonomiska teorin anger, leder till ett irrationellt beteende som bara är en nackdel för individen. Den ekonomiska rationaliteten ska vara den enda – det är därför som det är viktigt för kulturpolitiken att markera att kulturskapare är entreprenörer, att det inte finns en egen rationalitet för något område alls utan att hela samhället faller under samma tänkande. Det finns inte ens olika underordnade delmål i samhället, utan på varje nivå ska det vara den ekonomiska rationaliteten som enväldigt styr (därav fördelningen av pengar på bildningsanstalterna efter hur många poäng en institution har producerat osv osv).

Den relevanta kritiken mot den tanken är inte att den har fel om människans natur, att människan är så mycket mer än ett ekonomiskt subjekt. Det vet nyliberalismen. Den relevanta invändningen mot det nyliberala projektet är helt enkelt att den inte är önskvärd. Våra begär är mer värda än det som nyliberalismen erbjuder. Motivet för det nyliberala hatet mot kulturen är en begärsfråga. Det är ju uppenbart att den här politiken måste, absolut måste, se kulturtidskrifter som ett hot. Inte på grund av vad som skrivs i dem, utan för att hela arbetet kring dem manifesterar och underblåser drivkrafter och sätt att tänka, ja en hel begärsproduktion, som inte ska finnas i samhället. Kulturtidskriftsmakande är i det perspektivet en enda stor härva av irrationalitet: folk tycks i trots mot sitt eget välstånd jobba gratis, utan morötter, piskor och utvärderingar (de nyliberala styrmedlen), tillsammans (inte som individer) och utan att sporras av konkurrens. Hur beskedligt innehåll tidskrifterna än har så utmanar de genom sin arbetsform de grundläggande drivkrafterna som utgör det nyliberala subjektet. Det har i sig en politisk innebörd som är givetvis är mer än hotfull för det nyliberala projektet. Det är helt enkelt en aktivitet som motsätter sig och förstör den samhällsordning som kan planeras utifrån det ideala subjektet och dess två auktoriserade begär.

Många har de senaste dagarna sagt att staten får så mycket för varje krona de lägger på kulturtidskrifter. Men det argumentet är missriktat, ekonomin är lika underordnad här som när Per Bill motiverar nedskärningen med skattelättnader. Det är inte ekonomi det handlar om, utan om vilka begär som bör få finnas och hur vi bör förhålla oss till dem. För om inte våra begär kan styras av politikerna (via institutionerna) och marknaden faller det nyliberala projektet.

Så, svaret på frågan hur vi ska undvika förbuskningen är: odla begären. Och den självrespekt som krävs för det är en respekt för begärens realitet och möjliga framtider. Konsten, kulturen, tidskrifterna måste gång på gång visa prov på en mångfald fantastiska och svårmotiverade begär – bara för att påminna oss om vilka vi fortfarande är och kan bli. Mer än så: kulturen måste producera spretiga, buskiga begär åt alla håll hos dem som tar del av den. På så vis gör vi människan mer oförutsägbar, mer svårstyrd, mer värd nyliberalismens systematiska hat. I vanliga fall är det här viktigt för den levande. Idag är det dessutom av största politiska vikt att saker görs som inte kan motiveras av den ekonomiska rationaliteten. Varje överraskande begär, varje infall som inte är anpassat, är ett ljus i slutet på den här politiska tunneln.

1Johanna Oksala, ‘Neoliberalism and Biopolitical Governmentality’ (framförallt s 66-67) i Nilsson & Wallenstein Foucault, Biopolitics and Govermentality. Södertörn Philosophical Studies, 2013.



Kommentarer inaktiverade.