FÖR DRÄGGET I TIDEN

Där jag växte upp fanns ingen konflikt mellan hög- och lågkultur – det fanns helt enkelt ingen högkultur – däremot mellan lågkulturkonsumenter och dräggkulturproducenter, dvs. mellan å ena sidan populära former av tidsfördriv i hemmet (spel, serier i tv eller tidning, b-filmer på video etc) och å andra sidan egenmäktiga kollektiva former för åtnjutande av det offentliga rummet. Dessa former kan beskrivas som fylla + klädkod-huliganism i kombination med sport, motor, musik, drog eller kriminalitetsintresse. Om det är plikt för en konstnär att ”göra sig föraktad av de föraktade”, som Rimbaud skrev, så gick det helt i uppfyllelse med dräggkulturen – förutom att de inte var konstnärer, då, möjligtvis.

Det som skiljer dräggen från alla andra är att de inte behöver skapa någon som helst trovärdighet – varför skulle de försöka övertyga någon om något? Vem behöver överhuvudtaget vara övertygad om något? Det är det mest föredömliga hos dem, deras suveränitet. Det är en sådan primitivt given del av den mänskliga existensen, denna känsla av att självklart ha rätt att avgöra vad som är värt att göra utan att det ska behöva vinna erkännande av andra. Att ingenting är ovanligare i samhället och kulturen än just den hållningen är faktiskt förbluffande. Istället för trovärdighet behövs extremism eller bristande självkontroll.

LOLERZ (++) (2)

Klas Eriksson LOLERZ (++) 2014

Det där hotas lite redan när dräggtillvaron blir subkultur, eftersom subkulturer alltid upprättar en kult kring autenticitet och drar till sig organisationstyper. Till slut ska den ”göra affärer”, dvs. börja syssla med trovärdighet. Och då står plötsligt folk där från olika subkulturer, med yttringar som inte är mer väsensskilda från varandra än frukostägg kokade i 3 eller 5 minuter, men som ändå har sin egen orörliga finsmakarpublik. Därför är dräggkulturen på sätt och vis bara en, för åtminstone de värsta dräggen i min stad kunde härja med olika grupper varje dag. De satte helt klart uttrycket högre än uttrycksmedlen. Det är också det dräggmässigt mest tilltalande alternativet: svekfullt, oseriöst, oansvarigt – eller, mer riktigt, helt tillfälligt. Tillfället är den fundamentala kategorin för den här kulturen och konsten: det tillfälliga snarare än det väsentliga; det opportuna istället för det principiella (man kan gå med på en princip och köra över den för att tillfället kräver det); tillfället som dyker upp och som man oförberedd agerar i; tillfället som enda anledning att göra något; tillfället som kriterium för det som borde göras (vad skulle passa nu?); tillfället som utlösande faktor. Tillfället är ”clinamen” som får atomerna att bryta sina banor vid en obestämd tid och plats. Till och med Linnéa Sjöbergs tatueringar andas tillfällighet.

En stor del av dräggkonsten kan se ut som en livsstilsuppvisning, men handlar egentligen om att skapa förutsättningar för tillfälligheten, dvs. för det som leder till något som inte kan förutsägas eller styras. Så ett ”verk” är i princip tredelat: uppbyggnad (som kan vara den mest performancelika, eller den mest sociala delen), brott (tillfälligheten, impulsen, idén), något annat som inte följer av uppbyggnaden (något oförutsett). Efteråt, när man frågar sig vad fan som hände, är det moment 2 och 3 man undrar över och försöker koppla till moment 1. Den kopplingen är inte motiverad av produktionsordningen – som ju inte riktigt vet vad som ska framställas -, den är så att säga falsk, men den är en fullt legitim och kanske nödvändig del i verkets egen transformation till bild. Och det är en nog så stor del av den här konsten!

Still fra Simon Mullans video The burn out of your life, 2010

Still fra Simon Mullans video The burn out of your life, 2010

De här konstnärerna har någonting änglalikt över sig. Deras verk räddar mänskligheten från misantropin eftersom de visar att människan inte är fullt så tråkig och meningslös som lågkulturen och vetenskapen får den att te sig. Men mer konkret är det ju en kamp mot den nyliberala politikens behov av och försök att fostra en människa som är gynnsam för ekonomin, dvs. en människa med endast två begär: efter familjens välstånd och efter att ha konkurrenskraft. Verklighetens folk är rikare och har mer mångskiftande begär än vad det finns intresse att framhålla. Hur mycket makt och pengar finns det inte i att göra människan helt förutsägbar genom att strypa alla utom två begär! Det är en nödvändig reduktion för att morot och piska ska fungera som styrmedel. Så det är ju något som måste bekämpas. Att istället hjälpa till att förverkliga (och visa) en dröm-burn out är därför otroligt mycket viktigare än alla diskussioner om fördelningen av ”erkända värden” som demokrati, rättigheter och representation. Man måste göra kaos med dom.

LEHLE

 Utställningstext till

HIGH ON LOW-LIFE

Utstillingsperiode: 14. februar – 29. mars

Åpning og vernissasje fredag 14. februar 2014 kl. 18.00

 Kunstnere:

Klas Eriksson (SE)

Mor & Jerry (NO)

Simon Mullan (TY)

Linnéa Sjöberg (SE)

Kurator:Power Ekroth(NO/SE)



Kommentarer inaktiverade.