Avigt är rätt. Lina Bjerneld

Det som gör Lina Bjernelds målningar aviga är att de varken är verk eller ingår i installationer. Lika fullt är de objekt och konst. Att visa grejer som inte är verk är givetvis inte ovanligt, men det brukar då ske inom ramarna för en installation, dvs. inför en rumslig utformning som i sig är konst och som ger allting som kommer in i det del av konsten. Men Bjerneld skapar inte ett sådant rum, snarare har hennes verk och utställningsdesign en tendens att platta till rummet och göra det mer bildlikt, t ex. genom att placera alla målningar i ett rum vända åt samma håll men utspridda i rummet så att om man ser utställningen från en bestämd punkt i rummet ter sig rummet som en enda bild av överlappande bilder.

Lina Catch hell blues

En av hennes pjäser ger nog en riktig uppfattning om hur hon förhåller sig till konstobjekt och -rum. Det är en en genomskinlig, inte djup, låda som hon har låtit tillverka – som en stående monter. I den hänger flera lager målningar, vända utåt så att målningar vätter åt alla håll. De flesta av dem är delvis skymda av andra. Något rum kan man inte tala om därinne; målningarna bildar skikt och en heterogen visuell yta där bilder från de olika lagren bryts mot varandra. Hade lådan legat ner skulle man kanske ha tänkt på arkeologi, men när den nu står upp får alla lagren en snarast att tänka på en skärm med många dokument och flikar öppna. Den här saken är som en bild av hennes målningars egentliga miljö.

Bjerneld undviker alltså verk och installation, vilka har varit själva konstens bärare. Däremot håller hon fast vid måleriet som ett specifikt medium. Måleri ”inom det begränsade fältet” (färg, pensel, duk), hon gör målningar. Men målningarna har exempelvis inte alltid ett verks självständighet. Jag vet inte om det är ett extremfall inom hennes produktion, men jag har sett samma målning i ett sammanhang ställd på högkant, i ett annat vilande på långsidan. Och till ett tredje sammanhang har hon funderat på att skära itu den målningen och ha delarna som ett släp, eller en mantel, till andra målningar. Det gör dem inte till rekvisita. Istället handlar det nog om att hon tar sig an måleriet utifrån en annan sinnlighet än de som hittills har tagit sig an det. Måleriet förändras i förhållande till teknologins utveckling, men bägge två står i en relation till en förändrad sensibilitet. Måleriet förändrades av fotografiet, då frågor om original och kopia kom i ett nytt ljus, och tog sig an en sensibilitet som i allting sökte och uppskattade det reproducerbara. Bjerneld är inte längre i det. Hon skulle kunna upprepa en utställning men med delvis utbytta verk. Det skulle visuellt inte bli samma utställning, men huruvida en målning är ”likadan” som en annan avgörs inte av det visuella. Inte ens ”original” och ”kopia” har längre samma innebörd. Här råder en möjligtvis digital sensibilitet, med många fönster öppna samtidigt. Varken det unika eller det reproducerbara är av intresse, utan mer då kanske det föränderliga i målningen, dess mobilitet, styrkan i detaljen, dess effektivitet även när den delvis är skymd, eller en bilds potential att fungera som ett lager på en annan, överlappande etc. Grundkategorierna är förändrade, så mycket är klart.

Istället för att stå i ett rum står målningarna i tillfälliga relationer. Samma sak med bildelementen faktiskt; ibland oberoende av varandra på samma duk, ibland tillsammans fast på olika dukar. Samma duk eller inte, det spelar kanske inte någon roll för måleriet. Målningens enhet är oviss, kanske är den bara i just det ovissa. Jag tror att man som betraktare närmast instinktivt reagerar med viss oro på verkets frånvaro och den osäkra enheten. Bristen på klara gränser och enheter ger rörelse och flyktighet åt målningarna, de får en att flacka lite. Det är en känsla som sprider sig till många nivåer i och av målningarna och så ser även många av hennes karaktärer ut, kringflackande, snart på väg att lämna bilden. Då skulle bara ett färgfält vara kvar i bilden, ett tag. Den flyktigheten insisterar: den är en känsla av en relation som finns även när den inte är aktuell. Till exempel relationen till dödligheten och till det komiska i allt. I ett sådant själstillstånd finns hennes målningars enhet, snarare än i rummet. Klockan går bakom en vild batterist på en av målningarna. I en annan ligger någon som paralyserad av ångest och över henne dansar en annan figur full av liv i ett par roliga röda byxor. ”Allt är gjort i dödsångest, men om jag ändå skulle göra något så ville jag ju göra något kul.” Man måste därför uppfatta målningarna två gånger: i ångest och som kul. Genom en sådan reception är man disträ, både i och utanför målningarna samtidigt. Sen ett tag tillbaka lever vi nog så, i skikten – men nu finns även måleriet där! Det gör det hela ännu lite bättre.



Kommentarer inaktiverade.